Atomstationen

I Atomstationen skriver Halldór Laxness om en tid då Island nyss blivit en självständig republik, strax efter atombomben över Japan. Amerikanerna begär att få fortsätta disponera de flygbaser de använde i kriget och islänningarna är rädda att regeringen ska sälja den nyss vunna självständigheten.

Stämningen i huvudstaden är spänd och kaotisk när bokens huvudperson Uggla får plats som hembidräde hos alltingsmannen Bui Arland. Storpolitiken vandrar förbi hennes ögon där hon serverar vid middagar och när hon passar på de ouppfostrade och oförskämda barnen.

Uggla är uppvuxen i nordlandet och där gråter man inte, där visas inga känslor alls, man biter ihop och gör det man ska. Och så säger man vad man tycker. I stan vill Uggla lära sig spela orgel och hon träffar många underliga typer hos sin lärare organisten.

För att få fullt utbyte av romanen behöver man läsa på om den isländska historien. Utan förståelsen för den politiska situationen på Island efter 2:a världskriget blir historien bara bisarr.

Yacoubians hus

Det tog lång tid att lyssna igenom alla skivor av Yacoubians hus, romanen av Alaa al-Aswany. Hur ska man sammanfatta den? Snusk i arabvärlden? 

Mycket homosexualitet, ännu mera gubbsjuka, unga vackra flickor och sura gamla kärringar. Huset - Yacoubians hus - är bokens centrum, där alla personer bor eller kommer på besök och där utspelas det typiska egyptiska livet om man vill tro på det som skrivs. Ett korrumperat samhälle och en klasstruktur som man inte är van att beskåda. Intressant, men jag hoppas i mitt innersta att det inte är alltför sanningsenligt skildrat. 

Det vore tragiskt om unga välutbildade kvinnor tvingas till sexuella tjänster för att få behålla sina arbeten. Dessutom med ironiska mödrar som påpekar att intelligenta kvinnor både kan behålla sitt jobb och sin heder, dvs oskuld. Det är förmodligen inte otroligt att religiösa män fängslas och torteras, till och med på tvåtusentalet tyvärr. Vill heller inte tro att korrumptionen är så stor som den skildras. Men då egypten är långt, långt borta vet jag inte riktigt vad jag ska tro.

Det femte barnet

och Ben, ute i världen är två fantastiska böcker av Doris Lessing. I det femte barnet beskriver hon mammans tankar och känslor inför det ovanliga barnet som kommer in i deras perfekt uppbyggda och välförtjänta familjeliv. Den glada och härliga familjen går sönder av det femte barnets krav.

Ben som är det femte barnet, får en egen bok. Med sorg och bestörtning får vi följa hans resa ut i världen. I det arga och våldsamma barnet finns en varm och kännande varelse.

---

Silja

Finske nobelpristagaren i Litteratur 1933, Frans Eemil Sillanpää, skrev boken om Silja 1931. En vacker och sorgsen berättelse om en ung flickas uppväxt och öde. Man märker författarens intresse för den naturvetenskapliga synen på människor, men det tar inte bort upplevelsen att läsa om Silja.

Siljas far blir av med både gård och sedan familj. Ensam tar han hand om Silja, det enda av barnen som överlever. Omtänksam och vänligt sköter han om Silja som är den vackra och goda dottern, med en leende själ. När fadern dör får Silja ta plats som piga och hon böjer sig ödmjukt för sitt öde. Oskyldig och lycklig möter hon kärleken en magisk midsommar. 

Svindlande höjder

Det går knappt att beskriva hur irriterande det är att sätta in skiva nr 5 av en ljudbok och tre minuter in så hör man bara skrap och svaj. Så var hela skiva 5 och halva skiva 6. 

Men nu stod ju inte berättelsen och föll med ett kapitel i boken. Jag tyckte nog att jag fick hela berättelsen trots allt. Bitter, evig kärlek i en karg och öde miljö.

---

På tunn is

På tunn is, heter den självbiografiska bok som Jenny Diski skrivit, med undertiteln: en resa till Antarktis. Hon berättar om den uppväxt som format henne. Ständiga bråk i hemmet och eländiga förhållanden ledde till skolk, fosterhemsplaceringar och sedan långa vistelser på psykavdelningen. 

Hon analyserar sitt beteende och ser behovet av att slippa väntan på det hemska som hon alltid visste ändå skulle komma och att missbruka och provocera blev utvägen för att slippa den påfrestande väntan. Hennes bästa stunder i livet identifierade hon tidigt som tiden då ingenting hände, då hon låg nerbäddad på psyket. Den sterila sjukhusmiljön blev hennes trygghet.

Det är med den bakgrunden Diski får den fixa idén att hon måste åka till Antarktis, den vitaste och sterilaste platsen på jorden måste ju vara som gjord för just henne.

Svält

Knut Hamsun skrev Svält 1888 och historien om mannen som går omkring i Kristiania och svälter har blivit en klassiker. Det är ingen roman som känns aktuell eller lärorik. Man kan säkert spekulera i huruvida huvudpersonen svälter sig själv eller om det är utan egen förskyllan han saknar mat för dagen, men inte blev den roligare att läsa för det.

Lite för djup för mig.

Prinsessan av Burundi

av Kjell Eriksson var en bok jag hade höga förväntningar på då jag mindes en annan bok jag läst av författaren. Mannen från bergen var en intressant och annorlunda kriminalroman.

Det var inte Prinsessan av Burundi som visade sig vara en dussinkriminalare. Den enda behållningen jag hade av boken var väl att jag lärde mig att det finns en akvariefisk som heter Prinsessan av Burundi, en ciklid som kommer från Afrika.

Akvariefiskarnas roll i boken var varken mer eller mindre än att vara en del i personbeskrivningen av offren, både levande och döda.

Chefen fru Ingeborg

av Hjalmar Bergman är nästa klassiker till rakning. Om igen blir jag förvånad över de moderna problem och frågeställningar som dyker upp i böcker författade för hundra år sedan.

Fru Ingeborg Balzar är änka och driver modehuset med fast hand och affärerna går lysande. Det är dock hög tid att lämna över drift och ansvar till nästa generation. Ingeborg har svårt att släppa taget. Dessutom har dottern förlovat sig i en svag yngling som egentligen inte har karaktär nog att passa in i familjen.

När den blivande svärsonen räddar Ingeborg ur en svår situation omvärderar hon honom och hennes känslor övergår i en blind förälskelse av dotterns fästman. Blind för henne själv, alla i omgivningen ser vad som har skett.

Här spårar boken ur, tycker jag. Ingeborg vandrar runt på gator i dimma och drömmar och  till slut kommer hon till insikt om vad hon känner och vad hon har gjort.

Ett annat liv

Enquist är egentligen en okänd person för mig, men självbiografier är alltid intressant läsning vare sig man vet något om författaren sedan tidigare eller inte.

Det visar sig vara en mycket bra bok. Välskrivet och djuplodande summerar Enquist sitt liv och försöker förstå hur det kunde gå så illa. Boken bjuder mer än så. Läsaren får beskrivet hela den fantastiska framgångsresan också, hela tiden med den förundrade tonen över hur han, P-O från Hjoggböle i norra Västerbotten, kunde nå de stora framgångarna.

Vi, de drunknade

En makalös och mystisk berättelse om den danska staden Marstal om och av dess invånare. En annorlunda berättarteknik av Carsten Jensen där själva stadens invånare, en namnlös röst, ger oss den ena historien efter den andra.
Laurids flyger till himlen och kommer ner igen, seglar bort och kommer inte hem igen. Albert seglar, kommer i land och drömmer sanndrömmar om döden på havet, men drunknar ändå till slut. Klara ser alla män dö i och av havet och vill göra något för framtiden. Hennes son Knud Erik går ändå till sjöss, hinner dock hem för ta emot hennes sorgsna ursäkt innan den för honom förutsedda drunkningsdöden hinner skrivas.

Djävulen och fröken Prym

är den femte boken av Paolo Coelho som jag tagit del av. Jag lyssnade till berättelsen som ägnar sig åt att analysera ondskans plats i människans inre. Jag tycker att historien var lite för enkel, både vad gäller att locka fram ondskan som bor i oss alla och räddningen där det goda ändå på något sätt vann den här dusten också. En lite besk eftersmak, då det är svårt att tänka på de stackars byborna som höll på att begå ett så fruktansvärt brott. Vad känner de om det som hände efter att berättelsen är slut?

---

Mina tidigare Coelho-bekantskaper är:

Pilgrimsresan som berättar om Coelhos pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Det är lika mycket en vandring i det inre landskapet som i de spanska bergen.

Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät var en otrolig, dvs inte trovärdig, historia om kärlek. Jag kan bara inte leva mig in i en historia där flickan lämnar allt efter att ha träffat en man i fem minuter.

Alkemisten  är den bästa av Coelhos böcker som jag läst/hört. En vacker saga om herden Santiago som letar efter en skatt. Romanen filosoferar om livets mening och berättar om vikten av att våga följa sina drömmar och lyssna till det hjärtat säger.

Zahiren är en berättelse om besatthet som dock inte satte några djupa spår i mitt minne. Minns den inte alls.

Doktor Glas

Varannan klassiker, har jag lovat mig själv. Det är kanske lite si och så med att infria det löftet men med ljudböckernas hjälp så kan man avverka en hel del god litteratur på väg till och från jobbet. Nu har jag hört Sven Lindbergs uppläsning av Hjalmar Söderbergs fantastiska bok Doktor glas.

Han diskuterar moral och val, lyfter frågor som är aktuella än idag; dödshjälp, abort, livsval. Den käre doktorn har valt bort kärleken och hans liv ägnas helhjärtat åt läkaryrket, men hjärtats önskan är nog annorlunda, för den lilla underbara fru Gregorius problem får doktorn att noggrannt tänka igenom vilka möjligheter som står till buds för att hjälpa henne. Har han verkligen rätt att döda den avskyvärda pastor Gregorius när syftet är att rädda den lilla fruns liv?

Lång väg hem

En fruktansvärd historia. Ett fasansfullt krig. Ishmael skiljdes från sin familj när rebellerna anföll. Tillsammans med några andra tonårspojkar gömmer han sig i skogen och går från by till by för att undvika att bli tvingade att bli rebeller eller att bli dödade. Efter många månader hamnar de i ett läger där regeringsstyrkorna till slut tvångsrekryterar dem. De ska slåss mot rebellerna som dödade deras familjer. Med droger i blodet och hat i hjärtat slåss de sedan i Sierra Leones djungler mot rebellerna.

När Ishmael och några andra pojkar efter tre år plockas ur kriget för att rehabiliteras vill de inte. Han går en lika svår kamp när han ska bli människa igen, som innan han blev soldat. Många av barnsoldaterna klarade inte att rehabiliteras utan återvände till kriget och livet som soldat. Ishmael hade tur, då man fann en släkting, en farbror som gav honom ett hem. Han vågade aldrig berätta för någon annan i sin nya familj eller i skolan, att han varit soldat.

Han hade också turen att få resa till New York som Sierra Leones representant vid FN-konferensens barnforum, där han kunde berätta och vittna om att barnsoldater faktiskt kan rehabiliteras. Efter hemkomsten blossade kriget upp igen och nu hade kriget även kommit till staden. Ishmael ville inte bli soldat igen och satsade allt på att fly igen. Han lyckades komma på en buss som tog honom över gränsen, där han sedan gick till den amerikanska ambassaden och sökte asyl.

Boken ska inte läsas för den litterära upplevelsens skull. Den är rak och okänslig. Rapar upp den ena blodiga slakten efter den andra, utan att det för den skull vänder sig i magen - det saknas nämligen inlevelse.

Det som ger djupast avtryck är inte fasan över att läsa hur pojkar förvandlas till krigsmaskiner, eller hur svårt det är för dem att lämna soldatidentiteten. Det som skrämmer mig mest är att detta hände för bara några få år sedan. På 2000-talet! Hur kan det ske? Rent tekniskt beskriver boken exakt hur det går till, men det hjälper inte, jag vill inte förstå hur någon vuxen människa kan vara så desperat att han tvingar in barn i sitt krig. Det gör mig så ont.

Ängelns lek

är en underbar roman av Carlos Ruiz Zafón. Mystik och spänning och en härligt svulstig historia som man bara vill läsa vidare i.

Språket är vackert och stämningen förtrollande. En bok för alla bokälskare. Vindens skugga, är en tidigare bok av författaren. Jag minns den som bra, pga att den var annorlunda och spännande men den var lite svår att komma in i. Ängelns lek däremot, fångar från första stund.

One good turn

Nej, jag har inte slutat läsa. Den kritikerrosade kriminalromanen One good turn av Kate Atkinson var bara så tråkig att jag somnade efter 3-4 sidor varje kväll. Och då tar det tid att läsa ut en bok. Massor med personer, sidohistorier och så ett par mystiska mord. Det hade nog varit lättare att komma in i boken om man hade läst föregående bok med samma huvudperson, den pensionerade polisen Jackson.

Varför började jag läsa en deckare, fast jag vet att det inte ger mig något större utbyte? Jo, den här boken utspelar sig i Edinburgh, som vi besökte i höstas. Tänkte det skulle vara kul att läsa om staden i en roman. Och visst kände jag igen den svarta, smutsiga tråkiga stadsmiljön. Stämningen var däremot trevligare i verkligheten än i romanen. Tur det!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är Ann Heberleins utlämnande självbiografi där hon berättar om sitt liv med manodepressivitet.

Hon konstaterar cyniskt att i vårt toleranta samhälle finns plats för alla, utom för dem med psykiskt sjukdom.

En sjukt tråkig bok utan några ljusglimtar som lättar upp. Ändå ger boken en insikt och viss förståelse för hennes och andra sjukas situation, så det var alls inte bortkastad tid att läsa den.

Timmen mellan hund och varg

Silke Scheuermanns genombrottsroman. En intressant historia om två systrar som träffas igen efter att inte ha setts på många år. Det visar sig att den ena systern har grava alkoholproblem och det skulle kunna ha blivit riktigt bra om tankarna kring varför det blivit på det viset hade kommit fram lite mera.

Det verkade som om författaren har haft filmgenombrottet i tankarna när hon skrev boken. Det känns mer som att läsa beskrivningar av olika filmscener, mörka, murriga och "kulturella", än att läsa en roman.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Vilken underbar bok av Håkan Nesser. En 14-årig pojkes toppensommar som slutade med det fruktansvärda. Fantastiskt språk, perfekt för att presentera en lillgammal 14-åring, tidsenligt och humoristiskt. Jag gillade boken skarpt.

Min man David

Gerda Anttis tanketrådar flyger som flugfiskelina över den svenska ankdammen. Tyvärr har hon nog släppt ut lite för mycket lina denna gång, för tankarna går så långt och om varanda att hon trasslar till det.

Van som jag är att bara flyta med i Anttis underbara texter, får jag nu anstränga mig för att kunna ta del av hennes budskap. Kanske har hennes författarskap utvecklats, kanske har min läsekompetens försvagats, oavsett vad som är orsaken till den upplevda förändringen kan jag konstatera att hennes budskap i alla fall inte förändrats:

Lev livet moraliskt och präktigt och var inte en gnällspik.

Alltid hos dig

är Maria Ernestams senaste roman. Det är en bra och läsvärd bok som handlar om liv och död (som vanligt när det gäller Ernestam) med djup och insikt om den mänskliga psykologin. Boken är uppbyggd med två parallella historier. Inga försöker komma tillbaka till sitt vanliga liv efter att hennes man avlidit och hon hittar en låda med tidningsurklipp och brev från mellankrigstiden. Lådans innehåll leder henne att utforska sin farmors ungdom och sin släkts mörka historia. I den parallella historien får man läsa vad som hände ur farmoderns synvinkel i hennes egen tid. Spännande grepp och en extra dimension i läsandet eftersom man kan fundera över vad Inga egentligen får reda på.

Boken är mycket bättre än Ernestams förra -  Kleopatras kam - som mest kändes som något hon varit tvingad att skriva. Den ligger dock långt efter succéerna Caipirinha med döden och Busters öron. Ska man välja att läsa något av Ernestam så är det de böckena man ska börja med. Fantastiska berättelser med förmågan att överraska!

                                     

Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf

är en trivsam berättelse om Selmas månader i Stockholm som 14-åring. Man känner sympati för tonåringens tankar som är så tydliga. Unga Selma var dock ingen trotsig tonårsflicka, tvärtom oerhört mån om att vara till lags i alla lägen.

Det känns som om den vuxna Selma har redigerat starkt i dagboken, för inte kan en fjortis skriva en så spännande berättelse "av ingenting", när hon gör sitt första trevande dagboksförsök? Men, vem vet? Hon blev ju faktiskt Nobelpristagare, så kanske föll det sig alldeles naturligt.

Dagboken är inte lång, så varför inte ta och läsa en klassiker!

Men nu är det nog slut med min Selma-period. Jag beundrar både hennes verk och henne som person men nu måste jag gå vidare med andra klassiska författare också.

Potensgivarna

 handlar om två riktigt gamla systrar som blir lite betuttade i sin nya granne. Han är såå duktig och har de mest överdådiga växter i sina krukor i trädgården. Hemligheten visar sig vara sump från filtrerad kaffegök och systrarna blir vittne till att både katter och kaniner blir som tokiga när de har nosat ner i blomkrukorna.

När de sedan vaktar grannens hus efter sommaren upptäcker de att han har en mjuk matta på badrumsgolvet. Tänk så bekvämt! Och de som fortfarande bara har utedass, tankarna kommer till dem att de kanske skulle sätta in en vattentoalett inne i sitt hus också. Det skulle ju göra livet lite enklare på gamla dar. Men hur ska de finansiera ett sådant dyrt projekt? Hmm, i de gamla tidningar som grannen har lämnat till systrarna ser de annonser för potensmedel och de får en idé...

En underbar och lättläst skrattfest!

Jerusalem

Jag beslutade för ca ett år sedan att jag skulle läsa varannan klassiker. Det har kanske inte gått helt efter planerna men nu är i alla fall ytterligare en klassiker konsumerad. Selma Lagerlöfs Jerusalem ansågs naiv på sin tid (utgiven 1901-1902) men jag vill nog i stället säga att hon var otroligt modern. Det var en fantastisk läsupplevelse och även om det var lite gammaldags formuleringar så var det inga problem att få flyt i läsningen.

---

Romanen är i två delar. Den första delen handlar om hur väckelserörelsen kommer till Dalasocknen, där Ingmarsgården spelar en stor betydelse som normgivare och förebild. Den välmående gården har genom tiderna alltid haft en gudfruktig och rättskaffens Ingmar som herre och det är inte bara den egna gården har följt hans initiativ och beslut, utan hela bygden har sett Ingmarsgården som förebild. När berättelsen börjar har dock gårdens anseende satts på prov, då Stor-Ingmars fästmö har mördat deras nyfödda barn och därför sitter i fängelset. Stor-Ingmar får av sina förfäder kraft att hämta ut sin fästmö ur fängelset och förlåta henne. Han tvivlar och är orolig inför vad sockenborna ska tycka och tänka, men de följer som tidigare Ingmarsgårdens normer och ser storheten i hans agerande i stället för att fördöma. Gården blomstrar upp igen och en son hinner födas på gården innan Stor Ingmar dör i en olycka.

Den nya herren på gården visar sig vara en suput och som förskingrar sonens arv. För att Lill-Ingmar ska slippa det onda inflytandet låter storasystern honom växa upp hos skolmästarn tillsammans med dennes dotter Gertrud. Under uppväxten umgås de som bror och syster men till slut upptäcker de båda att det är kärlek de känner till varandra. Den unge Ingmar kan inte fria då han inte har en gård att erbjuda sitt hjärtas kärlek. Gertrud låter sig omvändas och går med i den nya väckelserörelsen som har kommit till byn.

I del två får vi följa Gertrud och de andra i rörelsen när de på uppmaning av Gud reser till Jerusalem för att där visa hur man kan leva i fred genom att alltid värna om varandra. Beskrivningen av Jerusalem känns realistisk och resenärernas förvåning när de får se en sliten, smutsig och trång stad är stor. De hade ju läst i bibeln om guld och gyllene gator där Kristus hade vandrat. Den lilla gruppen slår sig ner med likasinnade i ett hus i Jerusalem och börjar sitt liv som vårdare och värnare av andra utan ersättning.

Hemma i Dalarna har den unge Ingmar fått tillbaka sin fädernesgård genom att gifta sig med Barbro, vars far köpt gården på auktion. Äktenskapet är inte lyckligt och till slut kräver Barbro skilsmässa och begär att Ingmar ska åka till Jerusalem och hämta hem Gertrud för att hon ska få sinnesro. Hon kan inte leva med vetskapen att hon gått emellan två älskade.

Ingmar visar sig vara lika god och storsint som sina fäder. Hans resa till och vistelse i Jerusalem visar sig inte bara vara till gagn för honom själv, Gertrud och Barbro. Det tar många månader, men han lyckas till slut att styra så att medlemmarna i väckelserörelsen inser att de kan ta lön för sitt arbete och därmed få det både bättre ställt och ett större anseende i den religiösa huvudstaden.

---

Boken är väl värd att läsa för alla som tycker om att lära känna olika människoöden genom litteraturen. Det är också spännande att ta del av de lite mystiska händelser som knyter ihop historiens förlopp. Gud styr, säger bokens karaktärer men Selmas penna har allt ett finger med i spelet också.

Personligheterna som tecknas är vackra och storsinta och hela romanen andas tro på framtiden. Ett citat från boken visar hur Ingmar har fått förklarat en av hans stora livsfrågor:

"---det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte fanns något kvar av all den härligheten, som vi har läst om. Det fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag visste nog, att det skulle vara så, men jag kunde ändå inte låta bli att undra varför detta och så mycket annat, som hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag tänkte, att om detta och allt annat, som människor hade uprättat på denna jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara alldeles uppfylld av härlighet. För man ser vid varje steg, som man tar där ute, hur obeskrivligt grant där har varit. Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som löv för vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår."

Selma Lagerlöf

Jag har läst Selma Lagerlöf, en slags biografi om författaren och hennes litterära verk, skriven av Vivi Edström.


Pust, stånk och stön!

Det var det tråkigaste jag varit med om. Antingen har jag läst för lite av och om vår nationalskald Selma, eller så var 85-åriga professor Edström lite väl pretentiös för mig. Smaka på ett urval av hennes ordval:


kongenial
anomali
illudera
ominösa
allusion


När jag hela tiden stötte på svåra och konstiga ord blev jag alldeles förtvivlad och började tvivla på mina språkkunskaper. I vanliga fall brukar jag förstå vad jag läser, men sammanhanget avslöjade sällan ordens betydelser i denna skrift. Nej, det blir tummen ner för Vivis bok.


Ska läsa Selmas egna böcker i stället. Börjar med Jerusalem som ligger på mitt nattygsbord.

Svärdet och spiran

Ken Follett blev känd när han skrev sina spionromaner. Han skriver i förordet till den här boken att tanken på en historisk roman om ett katedralbygge har varit i hans tankar sedan han först började skriva, men att han inte var mogen uppgiften förrän efter 10 års författande. Vilken självinsikt och vilket bra resultat det blev!

Svärdet och spiran handlar om ett katedralbygge i 1100-talets England. Författarens intresse för vad som drev människorna att konstruera och bygga dessa fantastiska katedraler kanaliseras genom bokens huvudperson Tom Byggare. Tom drivs av en längtan att få bygga en katedral och efter långa vandringar, svält och umbäranden får han till sist uppdraget att bygga upp den nyss nerbrunna klosterkyrkan.

Historien skildrar inte bara Toms dröm utan är också en fascinerande skildring av olika människoöden, speciellt gripande är att läsa om de starka kvinnor som trots alla svårigheter bygger och formar sina egna liv. Det är också givande att ta del av motsättningarna och det politiska spelet  som pågår inom och runt kyrkan under den här tiden.

En mycket läsvärd tegelsten!

Mig äger ingen

Åsa Linderborgs självbiografiska bästsäljare "Mig äger ingen" berör på djupet. Hennes kärlek till sin pappa tränger fram genom berättelsen och får mig som läsare att känna med henne. Det är med sympati och förståelse jag tar del av hennes uppväxt med sin alkoholiserade far i stället för med avsky och fördömande, vilket rimligen borde vara del logiska ställningstagandet. Hur kan man försvara att en alkoholmissbrukande man som varken kan laga mat, tvätta eller sköta hygienen har vårdnaden om ett barn, hur snäll och rolig han än är?

 

Det är en komplex bild av uppväxten hon ger. Som fyraåring får hon uppleva hur hennes mamma packar väskan och ger sig av. Hon träffar sedan sin mamma och hennes nya familj varannan vecka och fyra veckor på sommaren, medan pappan blir hennes vardag. Han lämnar henne utanför dagis innan de har öppnat och hämtar henne sent, varefter han skjutsar henne på cykelpakethållaren hem till sina föräldrar där de får mat och alltsom oftast lite pengar. På väg hem till lägenheten köper de öl och godis i en liten butik.

Hon avslöjar aldrig sina hemförhållanden för dagis- och skolpersonalen utan konstaterar nyktert att hon har många hemligheter. Skolgången är inte en del av berättelsen och man får intrycket att hon haft normala kamratrelationer och det kan säkert vara en anledning till att ingen reagerat på hennes hemförhållanden. Efterhand tillbringar hon i alla fall mer och mer tid hemma hos sin mamma och hennes nya familj och när hon är fjorton så har hon i praktiken flyttat ifrån sin pappa även om hon inte hade gjort det officiellt. 

Sedan berättar hon om år när hon låtsades att hon inte såg sin pappa då hon mötte honom på stan, hur hon gick över på andra sidan gatan för att slippa möta honom. Det är förunderligt att läsa hur hon försonas med sin pappa när hon själv får barn. Den gemenskap och glädje hon mindes från sin tidiga barndom är borta, men ändå finns kärleken där och hon önskar honom allt gott. Det ska tilläggas att han då blivit av med sitt tunga arbete på Metallverken och att hans drickande av den orsaken tycks ha minskat ordentligt. Hon unnar honom verkligen att umgås med sina barnbarn och det finns ingen bitterhet kvar när hon till slut måste begrava honom, död vid sextioett års ålder.

Jag  känner sådan sympati för boken då den verkligen visar respekt även för de människor som hamnar snett här i livet. Den analyserar alls inte varför härdmästare Leif Andersson blev alkoholist utan beskriver hur han trots sitt missbruk var en människa med tankar och idéer även om han aldrig vågade visa dem öppet och framför allt att han verkligen kunde älska sin dotter. Han älskade henne så djupt att hon förlät honom allt och skrev en kärleksförklaring i bokform.

Molnfri bombnatt

av Vibeke Olsson

 

är en berättelse om vardagen under andra världskriget sett ur en ung tysk kvinnas perspektiv. 

En fantastiskt inlevelsefull skildring som gör det en aning förståeligt att goda och rättfärdiga människor kunde leva och överleva kriget.

 

Boken rättfärdigar inte på något sätt den tyska befolkningens beteende, men ger ändå en mycket tankvärd bild av hur lätt det är att bli duperad av samhällsstrukturer och hur normala och godhjärtade människor kan hamna "på fel sida".