Djävulen och fröken Prym

är den femte boken av Paolo Coelho som jag tagit del av. Jag lyssnade till berättelsen som ägnar sig åt att analysera ondskans plats i människans inre. Jag tycker att historien var lite för enkel, både vad gäller att locka fram ondskan som bor i oss alla och räddningen där det goda ändå på något sätt vann den här dusten också. En lite besk eftersmak, då det är svårt att tänka på de stackars byborna som höll på att begå ett så fruktansvärt brott. Vad känner de om det som hände efter att berättelsen är slut?

---

Mina tidigare Coelho-bekantskaper är:

Pilgrimsresan som berättar om Coelhos pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Det är lika mycket en vandring i det inre landskapet som i de spanska bergen.

Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät var en otrolig, dvs inte trovärdig, historia om kärlek. Jag kan bara inte leva mig in i en historia där flickan lämnar allt efter att ha träffat en man i fem minuter.

Alkemisten  är den bästa av Coelhos böcker som jag läst/hört. En vacker saga om herden Santiago som letar efter en skatt. Romanen filosoferar om livets mening och berättar om vikten av att våga följa sina drömmar och lyssna till det hjärtat säger.

Zahiren är en berättelse om besatthet som dock inte satte några djupa spår i mitt minne. Minns den inte alls.

Doktor Glas

Varannan klassiker, har jag lovat mig själv. Det är kanske lite si och så med att infria det löftet men med ljudböckernas hjälp så kan man avverka en hel del god litteratur på väg till och från jobbet. Nu har jag hört Sven Lindbergs uppläsning av Hjalmar Söderbergs fantastiska bok Doktor glas.

Han diskuterar moral och val, lyfter frågor som är aktuella än idag; dödshjälp, abort, livsval. Den käre doktorn har valt bort kärleken och hans liv ägnas helhjärtat åt läkaryrket, men hjärtats önskan är nog annorlunda, för den lilla underbara fru Gregorius problem får doktorn att noggrannt tänka igenom vilka möjligheter som står till buds för att hjälpa henne. Har han verkligen rätt att döda den avskyvärda pastor Gregorius när syftet är att rädda den lilla fruns liv?

Lång väg hem

En fruktansvärd historia. Ett fasansfullt krig. Ishmael skiljdes från sin familj när rebellerna anföll. Tillsammans med några andra tonårspojkar gömmer han sig i skogen och går från by till by för att undvika att bli tvingade att bli rebeller eller att bli dödade. Efter många månader hamnar de i ett läger där regeringsstyrkorna till slut tvångsrekryterar dem. De ska slåss mot rebellerna som dödade deras familjer. Med droger i blodet och hat i hjärtat slåss de sedan i Sierra Leones djungler mot rebellerna.

När Ishmael och några andra pojkar efter tre år plockas ur kriget för att rehabiliteras vill de inte. Han går en lika svår kamp när han ska bli människa igen, som innan han blev soldat. Många av barnsoldaterna klarade inte att rehabiliteras utan återvände till kriget och livet som soldat. Ishmael hade tur, då man fann en släkting, en farbror som gav honom ett hem. Han vågade aldrig berätta för någon annan i sin nya familj eller i skolan, att han varit soldat.

Han hade också turen att få resa till New York som Sierra Leones representant vid FN-konferensens barnforum, där han kunde berätta och vittna om att barnsoldater faktiskt kan rehabiliteras. Efter hemkomsten blossade kriget upp igen och nu hade kriget även kommit till staden. Ishmael ville inte bli soldat igen och satsade allt på att fly igen. Han lyckades komma på en buss som tog honom över gränsen, där han sedan gick till den amerikanska ambassaden och sökte asyl.

Boken ska inte läsas för den litterära upplevelsens skull. Den är rak och okänslig. Rapar upp den ena blodiga slakten efter den andra, utan att det för den skull vänder sig i magen - det saknas nämligen inlevelse.

Det som ger djupast avtryck är inte fasan över att läsa hur pojkar förvandlas till krigsmaskiner, eller hur svårt det är för dem att lämna soldatidentiteten. Det som skrämmer mig mest är att detta hände för bara några få år sedan. På 2000-talet! Hur kan det ske? Rent tekniskt beskriver boken exakt hur det går till, men det hjälper inte, jag vill inte förstå hur någon vuxen människa kan vara så desperat att han tvingar in barn i sitt krig. Det gör mig så ont.