27 januari 2011

Karlstad zoologiska




av Hanna Hellquist



Blir ödmjukt häpen över Hellquists självbiografiska roman Karlstad zoologiska. Den snälla, undflyende mamman, den djärve äventyrslystne pappan beskrivs i bokens korta, faktiskt självstående kapitel. Varje kapitel utgår från ett av alla djur som passerade revy under Hellquists uppväxt. 



Det som undergräver förtroendet för historien är alla de minnen från treårsåldern som Hanna tycks ha. För även om konstiga djur och ovanliga händelser sätter sina spår, så ät det inte troligt att de kan återberättas ur minnet så som görs i boken. Känslan är att Hanna var tre år under en period av tre-fyra år. 



Jag gillade boken, därför att den är så annorlunda. Trots sin enkelhet beskriver den ändå en komplicerad känslomässig uppväxt och även om den inte griper tag så berör boken i alla fall.

25 januari 2011

Drömmaren och sorgen



Jag har slarvat bort en låne-CD. Eller så har jag lämnat tillbaka den men det har inte registrerats.


Drömmaren och sorgen var i alla fall inte värd att behålla, det kan jag intyga. Eva-Marie Liffners bok är rörig och plottrig och jag får inte riktigt ihop de olika delarna. Bitvis i romanen fångas jag ändå av stämningen som är suggestiv och ödesmättad. Arkitekt Wahlman portätteras fängslande men Blanche och Lo är bara ytliga figurer som jag inte tycker får sin rätta plats i berättelsen.

19 januari 2011

Processen


av Franz Kafka

Intressant klassiker, som är läsvärd om inte annat för den annorlunda historien. Josef K blir anklagad, men får inte veta för vad. Hans i rutiner inrutade liv löses långsamt upp och han går sakta sitt öde till mötes.

16 januari 2011

Herr Arnes penningar




Selma Lagerlöf är en favoritförfattare, men kortromanen Herr Arnes penningar är inte favoritboken. 


Till råga på allt lyssnade jag på historien uppläst av Stig Torstensson, vilket inte lyfte berättelsen utan tvärtom. Tristare röst att läsa får man leta efter. Men man kan ju vända på det och tänka att det lät ju faktiskt ganska roligt med spända stämband och underliga betoningar.


Behållningen är nog de härliga namnen på huvudpersonerna; Torarinn och Elsalill. 

15 januari 2011

Den stygga flickans rackartyg


av Mario Vargas Llosa. En roman om omöjlig kärlek. Eller en roman om människors drivkrafter (alt avsaknad av drivkrafter). Eller som de som förstår sig på sådant säger, en förevändning för författaren att få uttrycka sina åsikter om Perus gerilla, hippies och andra sociala grupperingar.

Vargas Llosa är suverän på att skildra miljöer. Jag tycker också han har förmåga att tränga djupt in i människans innersta, även om denna boks huvudpersoner kanske var lite väl karaktäristiska. Den politiska delen av boken glömde jag lägga på minnet.