27 september 2012

Kattbergen



är Sabrina Janesch debutroman. 
Journalisten Nele åker hem från sitt liv i Tyskland, till sin morfars begravning i den lilla polska byn vid gränsen mot Ukraina. I barndomsbyn ses hon alltid som tyskan och hon känner spänningar mellan människor som hon inte förstår. 
Sin morfar som hon alltid sett upp till har ett dolt förflutet som hon efter stor tvekan bestämmer sig för att försöka ta reda på. Resan går genom gränsbyar på polska landsbygden till ukrainska obygden. Det blir också en tidsresa där förståelsen för sin morfar och för hela bygden börjar ta form i andra världskrigets förflyttningar av folk. Polackerna drevs ut från sina hem i Ukraina och tog besittning över gårdar i Polen som tyskarna hade byggt och brukat.
Rädslan för tyskarna och de känslor de måste burit efter att ha blivit fördrivna från sina hem var djupt ristad i Neles släktingar. Gammal folktro följde med polackerna och Sabrina Janesch tecknar en mustig skildring full av vidskepelse och folktro, kanske går hon aningen för långt. 
På slutet har Janesch svårt att hålla ihop sin roman och upplösningen blir aningen forcerad och uttunnad. Jag tyckte ändå att det var en mycket bra bok som tar upp en tråd ur europas historia som sällan får uppmärksamhet.

19 september 2012

Emma & Uno


är Märta Tikkanens berättelse om sin mormor Emma. I sann tidsanda så låter också Märta mannen ta så mycket plats.

Och visst var Unos liv och gärning spännande och värt att berätta. Han var en politiskt engagerad folkbildare och åkte runt i Sverige och jobbade för att starta folkhögskolor medan hans fru Emma fick bo hemma hos sin välbärgade far med alla sju barnen.

Och visst får Emma uppmärksamhet i boken, men långt ifrån samma målande beskrivningar som Uno föräras. Jag gissar att Märta inte hade tillräcklig kunskap om vem Emma egentligen var och därför blir hennes del i boken mer en lovprisning och ett förhärligande av hennes person utan några egentliga fakta.


Då kommer Emmas liv bättre till sin rätt i den lilla essä som Märta Tikkanen skrev till novellsamlingen min mormors historia. Där tillåts inte Uno ta plats och då är det lättare att se och beundra den gärning som Emma faktiskt gjorde.


9 september 2012

Vad jag älskade



av Siri Hustvedt är en roman om att leva och på ett annat plan att överleva.
En konstkritiker fastnar för en tavla och blir vän med konstnären. De lever som grannar och upplever en lycklig tid under många år, men säg den lycka som varar. När katastrofen kommer förändras förutsättningarna och alla väljer de eller tvingas att hantera livet som det sedan gestaltar sig.
Mycket läsvärd tycker jag som gillar att läsa om relationer, reaktioner och realistiska miljöer och händelser.
  

8 september 2012

Begravningsplatsen i Prag


av Umberto Eco kanske lite ytligt kan beskrivas som en historisk agentroman som utspelar sig i 1800-talets Paris.
Simonini är en antikhandlare, förfalskare och dubbelagent som dryper av hat och har fömodligen utvecklat schitzofreni. Han analyserar sin ohälsa ifrån dåtidens begynnande forskning om pskyket och han anar men ser aldrig abboten som tycks veta allt om honom och allt han har gjort.
Från barndomen har han matats med judehat och under sin karriär gör han allt för att föra i bevis att det finns en konspiration som judarna står bakom. Han gör gör förfalskningar och begår mord. 
Umberto Eco använder romanens form för att visa hur tankemönster kan skapas, hur sanningar kan skapas av skrupellösa ledare. Enligt uppgift är alla historiska personer och dokument i boken äkta, det är bara Simonini som är en fiktiv person som håller ihop skeendet.
En svår bok som är helt utan känslor och full med fakta och detaljer i varje mening. 

5 september 2012

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv


Herta Müller fick nobelpriset 2009. Jag antar att det inte var för den här romanens skull. Det är såna här romaner som gör att vi normala läsare får fördomar att nobelpristagare är tråkiga och dåliga.
Naturligtvis finns ett allvar i boken som man inte ska förakta. Skildringen av att leva i Ceauseucus Rumänien är ett historiskt dokument och vi får aldrig glömma vilka tragedier som utspelades där.
Men tråkig var den och jag hade helst inte velat läsa den själv...

4 september 2012

I stundens hetta




av Viveca Sten. Jag är inte något fans till svenska kriminalromaner. I somras gick en följetong i lokalblaskan som jag dock följde. Men jag blev inte frälst, inte den här gången heller.
Det var samma gamla skåpmat som det brukar vara i dessa serieproducerade alster, nutidens kiosklitteratur. Lättläst och lättsmält, inte ens upprörande trots att det handlade om ungdomar som knarkade och tappade fotfästet för ett tag.
En stunds avkoppling ger det att läsa den här sortens böcker och det unnar jag alla, mig själv också ibland. :)

3 september 2012

När horisonten flyttar sig


Bodil Jönsson har fått åldersnoja. ;) 
Kritiskt ger hon sig på åldersdiskrimineringen i vårt samhälle. Kanske med rätt, för de exempel hon tar upp är naturligtvis upprörande, som att rätten till att arbeta tas bort och att media konsekvent väljer ungdom före ålderdom.
Men jag undrar ändå om Bodil inte fått lite nojja, för om hon inte hade velat låta som en gaggig och avundsjuk gammal tant så skulle hon nog byggt upp boken lite mer opartiskt. Genom att hon nästan hela tiden utgår från sig själv och att dagens äldre är friskare än tidigare så glömmer hon faktiskt bort att alla inte kan eller vill leva om hon predikar.
Ta vara på de äldres vishet menar hon. Ja, många äldre är fortfarande friska i både kropp och hjärna. Det jag skulle velat att hon tagit med i boken är hur vi på ett respektfullt sätt ska förhålla oss till alla de gamla som inte längre är friska och kloka. De är många, de också.

1 september 2012

Jag är Zlatan



Zlatans biografi nertecknad av David Lagercrantz. Oväntat läsvärd för en icke-fotbollsintresserad läsare. 
Det är verkligen Zlatans röst som hörs i boken och då menar jag inte hans slangord och Rosengårdsvenska även om det också finns där. Nej det som känns äkta är att jag verkligen känner att han berättar ur sitt perspektiv. I mycket skyller han kanske ifrån sig, men inte utan en mått av självkritik och distans.

 Det kommer fram en kille som verkligen har försökt analysera vad som egentligen har hänt och som alls inte har satt sig på några höga hästar efter sina framgångar. Nej om det är något som kommer fram är det en ödmjuk insikt att han haft både tur och envishet för att kunna nå sina framgångar.