Från mörker till ljus

av Baby Halder är en självbiografisk roman som beskriver Babys uppväxt och liv i Indien på 1980-90 talet.

Babys mor överger familjen när maken så sällan kommer hem och som aldrig skickar pengar. Barnen blir i mångt lämnade vind för våg i det övergivna hemmet. Fadern är nog kärleksfull men kan inte tackla situationen och den nya hustrun han tar dricker alkohol precis som han. Som tolvåring blir Baby bortgift med en 14 år äldre man och som 13-åring föder hon sitt första barn.

Det är fattigdom. Det är misär. Men Baby minns att barndomen innehöll mycket skratt och glädje. Hon minns sin mors enträgna önskan att barnen skulle gå i skolan och Baby har lärt sig grunderna i att läsa och skriva. Hon förstår att skolan är den enda vägen till att skapa sig ett bättre liv. Men hennes make bryr sig inte om att låta sonen gå i skolan. Trots knappa omständigheter och misshandel accepterar Baby sin situation och föder ytterligare två barn. Men en dag misshandlar maken henne en gång för mycket och hon lämnar honom.

Hon tar sig till Dehli där hennes bröder bor. De visar ingen entusiasm över att hon kommit dit men får till slut hjälp att hitta ett arbete som hemhjälp i ett hus där hon kan ha sina två minsta barn hos sig. Hon arbetar under slavliknande förhållanden. Men en dag uppdagar sig ett tillfälle till ett annat arbete och hon flyttar. Mannan i det huset upptäcker hennes intresse för böckerna i hans bibliotek. Han uppmanar henne att läsa och senare att börja skriva. Han ser också till att hon kan låta sina barn gå i en skola i närheten under tiden hon arbetar hos honom.

Det hon skriver på hans uppmaning blir grunden för den här boken. Det är ingen solskenshistoria. Det är inget litterärt mästerverk. Men det är en skildring av ett levnadsöde i det moderna Indien. Historien visar på de klasskillnader som finns i Indien och ger med enkel realism en bild av den kultur som byggs på familjeband i det stora landet.

Heliga Birgitta, åttabarnsmor och profet

Birger Berghs bok är en inspirerande sammanställning av Birgitta Birgersdotters liv under 1300-talet. Med fakta och historiska källor som grund skildras Birgittas liv och religiösa uppenbarelser och sätts in i det historiska och kulturella sammanhanget som då rådde.

Birgitta föddes inte bara i en rik familj, utan också inom Sveriges högsta aristokrati. Den miljön gav henne möjligheter att utvecklas till en profet som med ödmjuk järnvilja genomförde sina föresatser eller rättare sagt gjorde det som Gud hade talat om för henne att hon skulle göra.

Intressant är att Bergh så tydligt klargör att det alls inte var säkert från början att Birgittas syner och uppenbarelser var gudomliga. I den tidsepoken var emellertid kyrkan väl förtrogen med och hade system för att avgöra om det var Gud eller Djävulen som talade genom människor. Birgitta själv tycks ha varit mycket osäker och rädd för att hon var besatt, men fick till slut bekräftat av sina biktfäder och andra av kyrkans män att det var Guds ord och bilder som kom till henne.

När Birgittas biktfader blivit säker på att det var gudomliga uppenbarelser såg han till att alla drömmar och uppenbarelser dokumenterades. Birgitta skrev senare också själv ner allt Kristus och jungfru Maria talade med henne om och hennes biktfar översatte allt till latin. Många av uppenbarelserna hade politiska undertoner och Birgitta förmedlade budskap från Kristus till både krigsherrar, kungar, biskopar och påvar.

Vare sig Birgittas uppenbarelser var psykologiska "fantasifoster" eller medvetna uttalande utifrån hennes religiösa övertygelse så kunde hon inte i den miljö hon befann sig, handla annorlunda än hon gjorde. Hon var djupt troende katolik och hade från barndomen övertygats om att gud talade direkt till och genom henne.  Bergh tydliggör detta på ett närmast humoristiskt vis och tar upp många exempel på hur uppenbarelserna kom till Birgitta och Kristus övertygade henne då hon var i tvivel eller var tvehågsen. Ibland är det, med moderna ögon sett, nästan lustigt lämpligt timade uppenbarelser.

Alla var heller inte övertygade om hennes uppenbarelser i samtiden. Det finns historiska dokument som berättar om samtida som häcklade hennes profetior och förutsägelser och kallade henne spågumma. Framför allt från tiden i Sverige innan hon reste till Rom för att få påven att stadfästa de klosterregler hon fått i uppenbarelse från Kristus.

Alef

av Paulo Coelho överraskar genom att vara bättre än mina förväntningar. Jag trodde nog att Coelho skulle börja rada klyschor efter varandra, men så kändes det inte alls under läsningen.

Han skriver om om sig själv och sitt sökande, men trots den personliga vinklingen så känns berättelsen inte självbiografisk. Nej det är lite för långsökt att färdas mellan olika tidsdimensioner för att kännas realistiskt, men det gör ju inte berättelsen sämre för det.

Många scener i boken är inkännande och uttrycker en god kännedom om människans olika sidor, både de bättre och de sämre. Resan längs transibiriska järnvägen känns inte pinsam även om det är en uppenbar metafor för livet och det skrivs till och med svart på vitt. Resan har sin roll och Coelho håller metaforen på plats genom sin berättarkonst.

Det enda som tar ner helhetsintrycket är att Alef (punkten där allt finns på samma plats på samma gång) faktiskt finns i en järnvägsvagn som tuffar fram genom Sibirien. Lite mer kosmiskt än så vill jag faktiskt ha det.


Det var länge sedan jag läste Coelhos tidigare romaner, mer än fyra år sedan tydligen - eftersom jag inte har listat dem på bloggen.

- Alkemisten (om att följa sina drömmar)
- Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät (om kärlek och rädslor)
- Djävulen och fröken Prym (om girighet)
- Veronika bestämmer sig för att dö (om psykisk ohälsa och omhändertagandet)
- Zahiren (om besatthet)
- Pilgrimsresan (om sökande)

De små tingens gud

av Arundhati Roy är en berättelse om en familj i den indiska byn Ayemenem.

Tvåäggstvillingarna Rahel och Estha har en magisk närhet till varandra som inte bryts trots att de skiljs åt.

Romanen flyter mellan barndomen och nutiden, berättelsen återger inte bara tvillingarnas relation utan också moderns och farföräldrarnas liv. De lever i en by där kastsystemets normer sitter djupt men som också påverkats av de brittiska kolonisatörerna. Den gränslösa kärleken lockar samtidigt som rädslan för att inte bli älskad alltid finns närvarande.

Tvillingarna älskar varandra. De älskar varandra mer än sin mor, som ställer villkor för att barnen ska bli älskade. De älskar Velutha, paravanen som mormodern anställt i strid mot vad som är brukligt, som hjälper dem att laga båten vilken de ska använda när de rymmer från sin mor. Velutha älskar tvillingarna och han älskar deras mor. Kärleken leder till den stora tragedin.

De elva sammansvurna

av Ann och Marianne Fredriksson är en av de bästa böckerna som skrivits om gruppsykologi.

Enkelt och med träffsäkra skildringar av ett arbetslags svårigheter, berättar och övertygar författarna om gruppen som en självständig organism. Människor är sociala varelsen och grupptillhörighet är en grundförutsättning för vår existens. En grupp är i princip alltid starkare än den enskilda människan då grupptrycket minskar individens förmåga att tänka självständigt.

På samma sätt som en enskild människa går i försvarsställning när hon hotas, sker samma sak i en grupp. Dynamiken i gruppens försvar kan göra att destruktiva krafter och beteendemönster utvecklas. Mycket beror på vilka normer som finns i gruppen, hur medlemmarna förhåller sig till varandra och hur de agerar mot yttervärlden.

Genom att lära sig förstå hur grupper fungerar och hur starkt grupptryck kan vara, är det möjligt att se och förhålla sig någorlunda neutral till konflikter som uppstår mellan människor. Det går nog aldrig att hindra konflikter att uppstå, men man kan förhindra att de urartar.

Vi kom över havet

av Julie Otsuka är en kort liten roman om de kvinnor och flickor som lämnade Japan under 1920-talet för att gifta sig i USA. De flydde fattigdom och utanförskap och hoppades alla på ett bättre liv på andra sidan Stilla havet.

Men vad väntade dem? Tungt arbete, fattigdom, sexuellt förtryck, misshandel för de flesta visade det sig. De lämnade risfälten för att hamna i fruktodlingar. De lämnade familjer för att hamna i utanförskap. Japanerna tilläts aldrig ta plats i det amerikanska samhället. Efter tjugo år har de flesta ändå fått ihop hem och försörjning och då fördrivs de alla av rädslan för att de ska vara spioner och förrädare. Alla japaner sätts på tåg och förs bort. Grannar, skolkamrater, bekanta - ingen vet vart de tar vägen. Ingen vet om breven som kommer till slut är äkta eller falska.

Författaren har gjort upprepningar till bokens genomgående litterära egenskap. Jag måste erkänna att det var jobbigt. Nitton meningar i följd som börjar med Vi... 65 meningar i följd som börjar med Vi födde... I första kapitlet börjar 11 stycken med På båten...

Jobbigt också att berättarrösten inte är konsekvent. Större delen av romanen berättas av "oss", men på slutet när japanerna har körts bort, låter författaren "de andra" avsluta berättelsen. Det är kanske ett smart litterärt grepp som ska ses symboliskt, men jag tyckte det kändes abrupt och konstigt att bryta mönstret.

Romanen var i alla fall lättläst och full av känsla. Det är en bok som man inte glömmer och som ger kunskap om hur japanerna sågs och behandlades av amerikanarna.

A grain of wheat

är skriven 1967 av den den kenyanska författaren Ngugi wa Thiong'o. Romanen handlar om människorna i byn Thabai  under kampen för självständighet i Kenya.

Mugo, den föräldralösa, ensamma och anspråkslösa hjälten. Han hjältestatus grundas på att han ledde en hungerstrejk som fängslad i britternas hårda arbetsläger. Det hans beundrare inte vet något om är varifrån Mugo fått sin "själsstyrka", som egentligen inte är något annat än skuld och skam.

Gikonyo, den blyga som lyckades vinna den åtråvärda Mumbi genom att tillbakadraget ägna sig åt sin hantverksskicklighet. Inte långt efter deras giftermål interneras han och det är tanken på hustrun som håller Gikonyo uppe under åren i lägret.

Karanja, den starka och självsäkra, som friade till Mumbi en dag för sent. Han hade aldrig förstått att hotet kunde komma från en blyg barndomsvän. Sorgen över sin förlust vänder han inåt. Han övertygar sig själv att han inte bara räddar sig själv genom att arbeta åt kolonialmakten, han gör också sin by en tjänst. De förstår ju inte att de inte kan komma undan engelsmännen som har kommit för att stanna. De måste anpassa sig eller gå under. Han vet för han känner dem ju.

Mumbi, den vackra systern till motståndskämpen Kihika som förråddes av någon i kamratkretsen. Mumbi väntar troget på sin make och sköter hemmet och hans mor. När Karanja lämnar nyheten om att hennes make ska friges, låter hon sig i sitt lyckorus förföras av sin tidigare vän. Hon ammar fortfarande barnet när maken till slut stiger in genom dörren.


(På svenska Om icke vetekornet.)

Illusionen om gud

av Richard Dawkins är en bok med argument för ateister. Dawkins tror på vetenskap och menar att den dagen det finns bevis för att en gud existerar så kommer han naturligtvis att ompröva sin åsikt.

Skillnaden mellan en religiös fanatiker och en fanatisk naturvetare är att den religiösa vet att hans sanning är den enda medan naturvetaren inte tror på något som inte har bevisats.