31 augusti 2014

Om konsten att läsa och skriva

av Olof Lagercrantz

Lagercrantz skriver om skrivandet. Inspirerande och vackert.

27 augusti 2014

A farewell to arms

är en av Ernest Hemingways tidigaste romaner, utgiven 1929. Den bygger på erfarenheter från Hemingways tid som ambulansförare i Europa under första världskriget. Relationen mellan huvudpersonen Frederic Henry och sjuksköterskan Catherine Barkley sägs bygga på bitter erfarenhet från Hemingways första giftermål. Bokens tragiska slut kan tolkas som en uppgörelse med författarens egen romantiska historia.

En krigsskildring från första världskriget är inte jag rätt person att bedöma vad gäller trovärdighet, men jag har heller ingen anledning att ifrågasätta skildringen från en som varit där. Frederic Henry är en blyg person som är mer åskådare än handlingskraftig, han lyssnar mer än talar. Om Henry som berättarjag är Hemingways egen röst, så är det

Lägret där ambulansförarna håller till känns mörkt och hopplöst. Soldaterna är alla trötta på kriget och ser inte att det finns någon mening med det längre. Ingen kan vinna och till och med den som till slut vinner, kommer att förlora är den rådande åsikten i lägret. De driver med varandra men mest med prästen, som Henry verkar ha ett starkt band till. En annan nära relation har Henry till Rinaldi, sin rumskamrat. Det är Rinaldi som tar med Henry till sköterskorna för att försöka få lite damsällskap utanför horhuset.

De första mötena mellan Henry och Catherine Barkley är trevande och torftiga. Men krigets desperation ger dem inget annat val än att falla för varandra. Dialogen är rent skrattretande vid deras första möten, men längre in i romanen blir dialogen överlag mer utvecklad och naturlig. Kanske ska man tolka inledningens krystade dialoger i samband med att kriget stod och stampade på fronten mellan Italien och Österrike? Det känns som att samtalen börjar flyta lättare efter att reträtten har startats. Men som läsare får man kämpa sig igenom knepiga och krystade meningsutbyten en bra bit in i boken.

Före reträtten hinner Henry bli skadad. Han skickas till det amerikanska sjukhuset i Milano dit också Catherine söker sig och hon får ta hand om vårdnaden om honom. Han övertalar henne att stanna kvar även på nätterna och resultatet blir en graviditet, som Henry får reda på strax innan han ska åka tillbaka till fronten. De gifter sig inte för de känner sig som gifta, men Catherine lovar att de ska gifta sig efter kriget. Om kriget tar slut eller vi bara får följa med på reträtten kan jag inte avgöra. (Första världskriget varade ju 1914-1917 men den här romanen utspelar sig 1918 så jag har förstått att det är någon sorts efterstrider i Italien.) Henry deserterar från sin frivilliga post som befäl över ambulansförarna, när han riskerar att bli skjuten av en ung grupp italienska soldater som ska hålla ordning vid passagen över en bro. Efter att ha simmat i iskallt vatten en mycket lång sträcka tar sig Henry upp på land och efter att ha vandrat ett tag kommer han till järnvägen och han lyckas smyga på ett tåg som går till Milano.

Framme i Milano söker han efter Catherine men hon har gett sig av. Utan större svårigheter hittar han henne på en ny ort och deras återseende blir kärt. Stressat kärt, men härifrån är det kärlekshistorien som dominerar resten av romanen. Det är en vändpunkt i berättelsen.

Jag kan som sagt inte avgöra om det är kriget som tagit slut på riktigt eller om det är deras möte som är den symboliska vändpunkten. Härifrån talar romanen mycket mer till mig, vilken naturligtvis till störst del beror på att jag kan relatera personligt till kärleksrelationen på ett helt annat sätt än krigsmiljön. Kanske är det därför jag känner att språket i romanen flyter bättre och dialogerna djupnar och blir mer realistiska.

En sista konfrontation med kriget råkar Frederic och Catherine ut för då italienska armen söker efter honom som desertör. De lyckas fly till Schweiz och kan där ta in på pensionat och vänta på att barnet ska komma (alternativt att kriget ska ta slut, men det nämns inte). Tempot stannar av här, vilket livet gör under en graviditet. Men stämningen är ödesmättad, trots att dagarna förflyter stilla för det kära paret så anar jag som läsare hela tiden att vi är på väg mot något. Men vad vi är på väg mot avslöjas inte och därför skapas spänning ur de händelsefattiga vardagarnas triviala lunk.

Under de första kapitlens läsning kunde jag inte förstå hur den här författaren har kunnat få Nobelpriset i litteratur. Nog måste en nobelpristagare hålla kvalitet genom hela sin produktion var min tanke. Men jag är glad att jag orkade vidare och fick uppleva hur hela romanen utvecklades och förändrade karaktär. Jag tror inte att jag kommer läsa om den (inte ens på svenska) men jag har ändå en känsla att om jag gjorde det, så skulle även inledningen göra ett mer positivt intryck på mig.

5 augusti 2014

Livet efter dig

av Jojo Moyes är ju såklart bra, precis som "alla" tycker. Men kanske liiite för politiskt korrekt för min smak just nu.

Den rika och snygga Will råkar ut för en olycka och blir totalförlamad. Den fattiga och oambitiösa Lou blir arbetslös. När Lou letar efter nytt jobb i den lilla staden korsas hennes och Wills vägar. Och faktiskt reflekterar de en gång över varför de aldrig har mötts tidigare i livet.