Att skriva

av Stephen King är en riktigt inspirerande kreativitetskälla. King ger inte bara tips och idéer om hur man kommer igång och fortsätter att skriva berättelser. Han delar också med sig av sitt författarskaps vedermödor. Det är minst lika mycket en intressant självbiografi som en teoribok.

Så skriver du romaner och noveller

av Lars Åke Augustsson är lättläst och inspirerande om konsten att skriva.

Indelningen i 11 tydliga kapitel gör att det är lätt att gå tillbaka till den del som man vill fördjupa sig i.

1. Ljug för sanningens skull. För att en lögn eller ett påhitt ska kännas trovärdigt för läsaren måste den kryddas med sanningar.

2. Simma. För att få flyt i skrivandet krävs kvantitet, för att djupet ska framgå krävs också yta.

3. Sinnena. Använd alla sinnen i din text

4. Karaktärer. Gör dina karaktärer platta, runda eller genomskinliga och förstå varför och när de olika djupen behövs.

5. Konflikter och spänning. En text måste locka till vidare läsning.

6. Dialoger. Samtal lättar upp och för historien framåt.

7. Scener. Koncentrera dig på varje scen och se scenerna som byggstenar i din berättelse.

8. Skiva om. Läs igenom din text efter att den vilat. Skriv om där det behövs.

9. Skriva som en vana. Tappa inte modet när flytet uteblir.

10. Marknaden. Att bli refuserad innebär bara att en person, en viss dag tackade nej till, ett manus av dig. Flera refuseringar från många håll kan vara indikation på att ditt manus inte håller måttet.

11. Läs! För att kunna skriva behöver du läsa - mycket.

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelssons senaste roman är en välskriven skildring om en flyktings anpassning till samhället efter befrielsen från koncentrationslägret under 2:a världskriget.

Miriam vaknar på sin 85-års dag och försöker som alltid börja dagen med att skaka av sig alla minnen från det förflutna. Hennes liv bygger på en lögn, från den dagen då hon under en förflyttning från Auschwitz till Ravenbrück får sin klänning söndersliten och för att inte bli sänd direkt till gaskamrarna väljer att byta kläder med en flicka som dött under transporten i godsvagnen. Den döda flickan var jude och slumpen visade sig att de hade samma siffror i sina tatueringar. För att dölja sitt ursprung som rom skaver Miriam bort Z i sin tatuering.

I boken berättar Miriam med tillbakablickar om hur hon överlevde tiden i lägren och hur hon kom som flykting till Sverige efter kriget. Efter karantän i Aneby kom Miriam till Jönköping som hushållerska och vän till Hanna. Hanna, som aldrig skulle ha så mycket som tittat åt en zigenare, lär Miriam att bli en riktig dam. Miriam lär sig både språket, det talade och det ännu mer talande kroppsspråket. Hon förstår signalerna som talar om vad som inte får nämnas, inte får göras och hon måste hålla sin riktiga identitet hemlig.

Trots den mycket mörka och allvarliga kontexten i Axelssons roman, är den ovanligt ljust berättad. Språket flyter lätt och det blir aldrig något frosseri i elände. I stället väljer Axelsson att ofta bryta tillbakablickarna på samma sätt som Miriam väljer att trycka undan minnesbilderna. De nakna beskrivningarna av livet i koncentrationslägret är sakliga, som om de är filtrerade av årens önskan att förtränga dem. Tiden i Sverige skildras som en lycklig hemmafrutillvaro, där Miriam genom att ta hand om fostersonen Thomas finner mening och lycka i tillvaron.

Miriam är ständigt är på vakt, trycker ner varje antydning till ilska över sin livs lott, men ändå får man ändå känslan av att Miriam har accepterat sitt öde. Hon kan se att hennes blygsamma tillvaro i skuggan av sin make var en del av den tidens anda och hon känner inte igen barnbarnets harmsna påpekanden om 50-talets kvinnosyn. Då blir det väldigt befriande när hon till slut uttrycker sin nyvunna förståelse för barnbarnets val att leva skilt från sitt barns far och till slut förstår hon att fostersonens och hans frus ständiga gräl har påverkat barnbarnet lika mycket som hennes barndom format henne till den ständigt följsamma och lydiga hustrun där allt i hemmet skulle vara perfekt.

Bübins unge

av Mare Kandre är en suggestiv berättelse om en ung flickas förvandling till kvinna.

Övergiven av vuxna och det inre barnet (Ungen) som en vidrig och otäck följeslagare. Ungen som inte går att göra sig fri från utan att döda den. De vuxna låser in henne, gömmer nyckeln och försvinner ut ur hennes liv och kommer inte tillbaka.

Kandre skrev boken som 25-åring i mitten av åttio-talet. Antingen var hennes pubertet oerhört traumatiserande eller så driver hon med sina läsare. Det är lösryckt. Det är bittert. Det är näst intill oförståeligt. (Vad i hela friden betydde hennes vandring ute på myren...?)