Fiskarna har inga fötter

av Jon Kalman Stefánsson är en hyllad isländsk författare. Fiskarna har inga fötter var väldigt kämpig att komma in i, men väl där i mitten var det värt det. Porträttet av Aris mormor Margret, hennes trötthet och förlossningsdepression, mästerligt skildrat. Den tomma, trötta miljön i det i princip bortglömda fiskerisamhället Keflavik är också vacker i sin bitterhet.

Ljuset vi inte ser

En fantastisk roman av Anthony Doerr, som med känsla ger andra världskriget ytterligare en nyans, utan att grotta ner sig i våldet och umbärandena skildrar han svårigheterna med en poetisk ton och spänning och önskan om att läsa vidare på varje sida..
Flickan Marie-Laure, blir blind som sexåring. Hon växer upp i Paris med sin pappa som arbetar som nyckelmästare på muséer. När kriget kommer ger de sig av till Saint-Malo där de får stanna hos gammelfarbrodern Etienne och hans hushållerska.
Werner är föräldralös och han bor på barnhemmet i Zolwerein med sin lillasyster Jutta. Småväxta och vithåriga går de på upptäcktsfärder i det av koldammet gråtäckta gruvområdet. Werner är intresserad av teknik och hittar en trasig radio som han lyckas få att fungera. Syskonen lyssnar på radio och får in kanaler från när och fjärran. De hör franska sändningar där en röst lär ut vetenskap för barn, Werner blir antagen till Hitlerjugends elitskola och blir sedan radioingengör. Han åker runt i hela Europa och letar upp motståndarnas radiosändare.
De båda barnens öden skildras i varannat kort kapitel. Tidsmässigt hoppar författaren fram och tillbaka och redan tidigt förstår läsaren att de båda kommer att befinna sig i Saint-Malo när staden belägras strax före krigsslutet. Denna berättarteknik skapar spänning och driver berättelsen framåt.
Stilistiskt har Doerr valt en mild och poetisk ton med många vackra metaforer. Det blir en kontrast mot den verklighet som skildras som mot alla odds fungerar alldeles utmärkt.

Lejonet från Zagros

en modern kriminalroman av Lena Matthijs. En f.d. polis som skriver om brott, inspirerade / baserade på verkliga fall i Borås/Ulricehamnstrakten. Med mina lågt ställda förväntningar måste jag ändå säga att jag blev positivt överraskad, trots vissa riktigt onödigt råa inslag så var historien bättre än väntat. Och kanske lite för PK, med parallellhandlingen förlagd i flyktingmiljö, både i Sverige och i ursprungslandet Irak (tror jag det var).

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Jeanette Wintersons självbiografi om uppväxten som adopterad av ett par som antagligen hade velat ha en pojke och som absolut inte ville ha henne, som hon var, som hon blev. Fostrad av en adoptivmor som, insåg hon som vuxen, måste ha varit psykiskt sjuk. Och en adoptivfar som tyckte om att vandra i bergen och att arbeta med händerna, men som aldrig sade något.

Större delen av boken håller hög klass. Men en passage när hon som vuxen börjar stolpa upp saker hon tänkt på i listor blir inte så bra. I slutet förklarar hon att hon skrivit boken under resans gång, när hon som vuxen letade efter sin biologiska mor. Det förklarar en del, men jag tycker hon hade kunnat ta sig lite tid att redigera även den delen till samma nivå som övrigt.